En kall kväll, under den skarpa belysningen från stadens gatlyktor, gick jag längs trottoaren i en nästan ödslig stadsmiljö. Plötsligt upptäckte jag något under fötterna: genom trottoarens till synes genomskinliga glasyta skymtade ett uråldrigt skeppsvrak, en blandning mellan en romersk galär och venetiansk fregatt. Det låg vilande i sand och förfall, en påminnelse om något bortglömt, något dolt under ytan.

Fascinerad stannade jag för att betrakta den surrealistiska scenen. Men snart stördes stunden av ljudet av skratt och fotsteg. Två barn hade börjat leka runt vraket, deras rörelser försatte skeppet i ett långsamt, men oundvikligt, gungande. Jag försökte ropa åt dem att akta sig, att det var farligt. Men innan jag hann göra något välte vraket med ett knakande dån och begravde barnen under sig.

Förtvivlad sprang jag till några bekanta i närheten och skrek att de skulle ringa 112. “Två barn är i fara!” utbrast jag. Min egen mobil strulade, som den så ofta gör i mina drömmar, och mina bekanta verkade ointresserade, nästan apatiska. Jag fylldes av frustration och desperation – varför brydde de sig inte?

Till slut gav jag upp försöken att få hjälp och återvände till trottoaren. Men när jag kom fram fanns inget skepp där längre, inget spår av barnen eller olyckan. Det var som om inget hade hänt. Jag började ifrågasätta verkligheten – hade jag bara drömt allt?

I samma stund dök min dotter upp. Jag berättade vad jag upplevt, och att jag nu trodde att det hela bara var en dröm. Hon lyssnade noga, tittade sedan ner på trottoaren och pekade på en bred, fårad linje som löpte tvärs över ytan. ”Ser du det här?” sa hon. ”Den här linjen betyder Psyche. Det betyder att det finns medvetande under trottoarens yta.”

Hennes ord fyllde mig med en ny sorts förundran. Hon förklarade att det fanns flera sorters linjer på trottoarerna, var och en med sin egen dolda betydelse, men att just denna visade att själar levde därunder. Jag började tvivla igen – hade jag verkligen bara drömt? Eller var det något verkligt som dolde sig under stadens yta, osynligt för alla utom dem som kunde läsa tecknen?