Ragged Citys bakgator sträcker sig som en labyrint av skumma gränder och undanskymda passager. Gatlyktorna flimrar osäkert, och luften är tung av damm och obestämbara dofter—rost, gammalt papper, fuktig sten. Jag har gått vilse här förut, men den här gången är det annorlunda. Något drar mig framåt, som om en osynlig hand lett mig hit.

En sliten träskylt, texten sedan länge utsuddad, hänger snett över en smal dörr. Jag tvekar. Dörrhandtaget är kallt mot min hand, men dörren svänger upp med ett knarrande.

Jag kliver in.

Rummet jag möter är en kakofoni av damm, mörka hörn och mystiskt organiserad oordning. Det liknar ett antikvariat, men också en gammal allhandel, kanske till och med en kuriosakammare från en annan tid. Hyllor bågnar av gamla böcker, statyetter och maskiner jag inte känner igen. Persiska mattor ligger som öar på det knarrande trägolvet.

Men en tung, kvävande känsla av att någon vakar över mig dröjer sig kvar i rummets skuggor. Jag sväljer min tvekan och rör vid ett bord, sveper undan en hinna av damm.

Då händer det.

Böckerna på bordet darrar till, som om de drog ett första andetag efter en lång dvala. En av dem slår upp sig själv, sidorna bläddrar rasande av sig själva. Orden på papperet börjar glöda, texten förvandlas till lysande formler och ekvationer som lyfter från sidan och svävar i luften som eldflugor av kunskap.

Jag stirrar i häpnad men fortsätter framåt.

I rummets dunkla hörn står en flygel, täckt av ett tjockt lager damm. När jag stryker med handen över locket och knackar lätt på träet, vibrerar hela instrumentet. Ett förgylld notblad hänger löst ovanför tangenterna. När jag skakar flygeln lite försiktigt, rör sig tangenterna av sig själva, och musiken börjar spelas—men inte bara höras.

På flygelns lock börjar något formas.

Melodierna materialiserar sig till levande skulpturer i tre dimensioner. Färger och former virvlar upp ur ingenting, som om musiken skulpterade sin egen existens. Strukturerna dansar i takt med tonerna, förändras och vecklas ut som organiska mönster, en symfoni av visuell och auditiv magi.

Jag häpnar, men min nyfikenhet har nu övervunnit min rädsla.

Jag slår upp en dammig bok, och när sidorna vänds sprakar det till, som om själva boken var levande. En lätt hostning av damm får mig att blinka, och när jag tittar på boksidorna ser jag något otroligt: texten börjar röra på sig, och ur sidorna växer en levande saga fram. Bilder och scener projiceras i luften, som en film, och jag ser en värld av äventyr och mystik bredda sig framför mig. Jag sträcker ut handen, som om jag vill röra vid denna nya värld, och en känsla av förundran fyller mig. Jag känner mig som en del av berättelsen, som om hela rummet är ett levande, magiskt bibliotek som väntar på att jag ska upptäcka mer.

Jag lyfter en antik väggtelefon, vackert snidad i mörkt trä. När jag lyfter luren hör jag ett ovanligt knastrande, som om ljudet inte kommer från denna värld. Viskningar, ljud som inte hör hemma här. Det är som om någon där inne lyssnar tillbaka, röster som inte riktigt går att förstå men som känns… nära. Jag känner en plötslig känsla av att detta inte är en vanlig telefon, utan något annat—en länk mellan världar, där kommunikationen inte längre är begränsad till det vakna.

Jag lyfter på en golvlucka och förväntar mig att se träbjälkar och tomhet. Men under luckan sträcker sig en annan verklighet—en skattkammare fylld med gnistrande ovärderliga föremål, bortom vad jag kan förstå.

Men alla objekt jag vidrör är inte så angenäma. Jag står vid ett gammalt skrivbord och öppnar en glasmonter som innehåller ett slitet föremål—ett föremål som på något sätt känns… fel.

Och plötsligt hör jag en röst.

Den är skarp och full av fasa, som om den varit inlåst i många år. Rösten anklagar mig för brott jag inte har begått. Det känns som en oskyldig beröring på något objekt, men plötsligt är jag fångad i en oförklarlig anklagelse, och jag vet inte om den är verklig eller inte.

Jag rusar bort från skrivbordet, men något får mig att stanna. Jag får syn på en urna på ett annat bord. Nyfiken, trots den växande obehagskänslan, lyfter jag försiktigt på den.

Ur urnan hörs ett skratt.

Inte ett skratt som låter mänskligt, utan ett hånfullt, nästan demoniskt skratt som tycks komma från djupet av själva urnans tomrum. Det är som om något där inne verkligen vill mig illa. Jag slår snabbt igen locket, men känslan av obehag kvarstår—nu känns rummet som om det håller på att förändras, som om objekten själva har blivit fientliga.

Hjärtat dunkar hårt. Paniken växer inom mig, och jag vill bara springa därifrån.

Men då ser jag det värsta av allt!

På flygeln, den som nyss skapat vackra skulpturer, förändras en av de levande figurerna. Den börjar anta en form jag känner igen—ansiktet på den mest ökände av överherrarna, Lord Negus Gigar!

Det är förvridet, argsint, som om det stirrar på mig med full avsky. Jag ser hur det snedvrids till ett skrämmande leende. Hans röst hörs nu, men inte i form av ord—bara en känsla av hot. En förvissning om att nu är jag fast, att ingen väg ut finns. Jag hör det klart i mitt sinne: “Nu har jag dig, lille vän. Du kan inte fly.”

Fruktansvärd panik griper mig.

Jag rusar fram mot dörren, jag försöker skrika, men inget ljud kommer. Och i den där sista förtvivlan, när all hopp känns borta, när rummet tycks svälja mig hel, fylls jag av en märklig känsla—en insikt, som om jag kan välja.

Jag kan vakna, skaka av mig drömmen, gå upp ur sängen och försöka glömma allt, släppa taget om det som var.

Eller så kan jag välja att stanna här, att försöka glida tillbaka in i drömmen, där allt var så levande och magiskt. Jag känner den första tonen från flygeln igen—den mjuka, nästan hypnotiska musiken som fyllde rummet när jag först kom in. Den sveper över mig, bjuder mig att återvända till den plats där världen var full av mysterier och förundran, där varje objekt hade ett syfte och ett liv.

Jag kan också springa, fly ut i den kalla natten, ut i Ragged City och bort från allt detta, men utan att veta om jag kan finna någon verklig frihet där.Jag tvekar, känner att varje val leder mig åt ett okänt mål, men ändå är det mitt val att göra.

Och så gör jag mitt val.