Panik på Arlanda check in

Jag sitter på golvet mitt i avgångshallen på Arlanda, omgiven av kaoset som är min resväska. Folk går förbi, drar sina väskor i prydliga linjer mot incheckningsdiskarna, medan jag är fast i ett krig jag vet att jag inte kan vinna. Flyget till Aten går om 25 minuter, och jag kan fortfarande inte få väskan stängd.

Jag böjer mig fram och försöker pressa ner locket med all min kraft. Det hjälper inte. En hopfällbar stol sticker ut från ena sidan som en sorts flagga för nederlag. Jag rycker ut stolen, slänger den åt sidan och upptäcker… en uppblåsbar flamingo längst ner. När packade jag ens det här? Jag kastar ut flamingon och försöker igen, men väskan svarar med att släppa fram ett par trasiga gummistövlar och en bok om franska ostar.

Runt omkring mig ser jag folk stanna till. En kvinna med en barnvagn tittar med stora ögon. En man i kostym passerar och muttrar: “Packningens mästare.” Jag försöker ignorera dem.

En flygvärdinna dyker upp, leende men misstänksam. “Behöver du hjälp, eller…?”
“Nej, nej, jag har det under kontroll!” säger jag och försöker låta lugn, samtidigt som jag drar ut en hopknölad mini-julgran från botten av väskan. Hon höjer på ögonbrynen och backar långsamt bort.

“Gate closing for flight SK183 to Athens in fifteen minutes,” hörs en röst över högtalarna. Jag känner paniken stiga som en lavin. Om jag inte får ihop det här nu kommer jag aldrig hinna till gaten.

Jag börjar kasta ut saker på golvet på måfå: en rostig visp, en gammal madrass, en halv cykel (var är framhjulet?). Det känns som om väskan lever. För varje sak jag slänger ut tycks två nya dyka upp. Vad är detta, en bottenlös källa av onödigheter?

En äldre dam passerar och stannar till. Hon tittar ner på mig, höjer ett ögonbryn och säger torrt: “Behöver du kanske en till väska?”
Jag stannar upp för en sekund, stirrar på henne, och kan inte låta bli att fnissa nervöst. “Ja… det kanske jag behöver,” säger jag, trots att jag vet att jag aldrig kommer hinna packa om ens den här. Hon skakar på huvudet, ler lite och går vidare. Jag fortsätter slita med väskan, men damens ord ekar i huvudet som ett dystert omen.

“Final call for flight SK183 to Athens,” hörs det i högtalarna. Jag stirrar på väskan. Den stirrar hånfullt tillbaka – eller, det känns i alla fall så.

Jag står där, tiden rinner ut, och jag måste välja. Vad gör jag? Vilken väg tar jag nu?

Vad skulle du ha gjort i mitt ställe? Klicka och följ ditt öde!

Skeppsvraket i trottoaren

En kall kväll, under den skarpa belysningen från stadens gatlyktor, gick jag längs trottoaren i en nästan ödslig stadsmiljö. Plötsligt upptäckte jag något under fötterna: genom trottoarens till synes genomskinliga glasyta skymtade ett uråldrigt skeppsvrak, en blandning mellan en romersk galär och venetiansk fregatt. Det låg vilande i sand och förfall, en påminnelse om något bortglömt, något dolt under ytan.

Fascinerad stannade jag för att betrakta den surrealistiska scenen. Men snart stördes stunden av ljudet av skratt och fotsteg. Två barn hade börjat leka runt vraket, deras rörelser försatte skeppet i ett långsamt, men oundvikligt, gungande. Jag försökte ropa åt dem att akta sig, att det var farligt. Men innan jag hann göra något välte vraket med ett knakande dån och begravde barnen under sig.

Förtvivlad sprang jag till några bekanta i närheten och skrek att de skulle ringa 112. “Två barn är i fara!” utbrast jag. Min egen mobil strulade, som den så ofta gör i mina drömmar, och mina bekanta verkade ointresserade, nästan apatiska. Jag fylldes av frustration och desperation – varför brydde de sig inte?

Till slut gav jag upp försöken att få hjälp och återvände till trottoaren. Men när jag kom fram fanns inget skepp där längre, inget spår av barnen eller olyckan. Det var som om inget hade hänt. Jag började ifrågasätta verkligheten – hade jag bara drömt allt?

I samma stund dök min dotter upp. Jag berättade vad jag upplevt, och att jag nu trodde att det hela bara var en dröm. Hon lyssnade noga, tittade sedan ner på trottoaren och pekade på en bred, fårad linje som löpte tvärs över ytan. ”Ser du det här?” sa hon. ”Den här linjen betyder Psyche. Det betyder att det finns medvetande under trottoarens yta.”

Hennes ord fyllde mig med en ny sorts förundran. Hon förklarade att det fanns flera sorters linjer på trottoarerna, var och en med sin egen dolda betydelse, men att just denna visade att själar levde därunder. Jag började tvivla igen – hade jag verkligen bara drömt? Eller var det något verkligt som dolde sig under stadens yta, osynligt för alla utom dem som kunde läsa tecknen?

Den stora Drömjournalen – ett smakprov

Bland de första resultatet av utgrävningen i karantän:

The Dreamlog – Drömloggen

En rejäl databas med tusentals drömmar registrerade. Där finns otroligt starka bilder direkt från det undermedvetna. Märkliga platser, besynnerliga varelser, överjordiska kumpaner men också mäktiga fiender.

Ο Τρωγλοδύτης - Troglodyten

Ο Τρωγλοδύτης – Troglodyten, drömt 21 jan 1991.

Krigaren Esfahan

En allierad: Krigaren Esfahan, kommer ut ur havet

Familiar

The Familiar – a well know joker of the dreamworld

Den giftiga Scolobedran

Hotfull och farlig “inre” fiende: Den giftiga Scolobedran, en blandning mest mellan skorpion och kackerlacka. Här avbildad som en bionisk insekt