En kall kväll, under den skarpa belysningen från stadens gatlyktor, går jag längs trottoaren i en nästan ödslig stadsmiljö. Plötsligt upptäcker jag något under fötterna: genom trottoarens till synes genomskinliga glasyta skymtar ett uråldrigt skeppsvrak, en blandning mellan en romersk galär och venetiansk fregatt. Det ligger vilande i sand och förfall, en påminnelse om något bortglömt, något dolt under ytan.

Fascinerad stannar jag till för att betrakta den surrealistiska scenen. Men hör jag ljudet av skratt och fotsteg. Två barn har börjat leka runt vraket. Men deras rörelser försätter skeppet i ett långsamt, men oundvikligt, gungande. Jag vill ropa åt dem att akta sig, att det är farligt. Men innan jag hinner göra något välter vraket med ett knakande dån och barnen försvinner under det.
Förtvivlad springer jag till några bekanta i närheten och skriker att de ska ringa 112. “Två barn är i fara!” utbrister jag. Min egen mobil strular, som den så ofta gör i mina drömmar, och mina bekanta verkade ointresserade av mina uppmaningar, nästan apatiska. Jag fylls av frustration och desperation – varför bryr de sig inte?
Till slut ger jag upp försöken att få hjälp och återvänder till trottoaren. Men när jag kommer fram fanns inget skepp där längre, inget spår av barnen eller olyckan. Det är som om inget har hänt. Jag började ifrågasätta verkligheten – hade jag bara drömt allt? Jag tänker hur pinsamt det skulle vara om jag hade ringt 112 för en olycka i en dröm!
I samma stund dyker en ung kvinna upp. På något sätt vet jag att hennes namn är Taranhya och jag känner nåt väldigt familjärt i hennes närvaro. Jag berättar därför genast vad jag upplevt, och att jag nu misstänker att det hela bara var en dröm. Hon lyssnar noga, tittar sedan ner på trottoaren och pekar på en bred, fårad linje som löper tvärs över ytan. ”Ser du det här?” säger hon. ”Den här linjen betyder Psyche. Det betyder att det finns medvetande under trottoarens yta.”
Hennes ord fyller mig med en ny sorts förundran. Hon förklarar vidare att det finns flera sorters linjer på trottoarerna i staden, var och en med sin egen dolda betydelse, men att just denna förtäljer att nåt medvetande gömmer sig där under. Jag börjar tvivla igen – hade jag verkligen bara drömt? Eller var det något verkligt som dolde sig under trottoarens yta, osynligt för alla utom dem som kunde läsa tecknen?
