Jag sitter på golvet mitt i avgångshallen på Arlanda, omgiven av kaoset som är min resväska. Folk går förbi, drar sina egna väskor i prydliga linjer mot incheckningsdiskarna, medan jag är fast i ett krig jag vet att jag inte kan vinna. Flyget till Aten går om 25 minuter, och jag kan fortfarande inte få väskan stängd.

Jag böjer mig fram och försöker pressa ner locket med all min kraft. Det hjälper inte. En hopfällbar stol sticker ut från ena sidan som en sorts flagga för nederlag. Jag rycker ut stolen, slänger den åt sidan och upptäcker… en uppblåsbar flamingo längst ner. När packade jag ens det här? Jag kastar ut flamingon och försöker igen, men väskan svarar med att släppa fram ett par trasiga gummistövlar och en bok om franska ostar.
Runt omkring mig ser jag folk stanna till. En kvinna med en barnvagn tittar med stora ögon. En man i kostym passerar och muttrar: “Packningens mästare.” Jag försöker ignorera dem.
En grupp affärsmän har bildat en liten klunga och börjar göra vadslagning. “levande pingvin som bär en monokel nästa, jag sätter hundra på det!” hör jag någon viska upphetsat.
Plötsligt börjar en spontan publik bildas. Några drar fram plaststolar från ingenstans och sätter sig till rätta. De börjar entusiastiskt applådera varje gång jag får fram ett nytt föremål.
En säkerhetsvakt kliver fram, men istället för att ingripa tar han fram en anteckningsbok som han hängivet börjar fylla med noteringar.
En flygvärdinna dyker upp, leende men misstänksam. “Behöver du hjälp, eller…?”
“Nej, nej, jag har det under kontroll!” säger jag och försöker låta lugn, samtidigt som jag drar ut en hopknölad mini-julgran från botten av väskan. Publiken jublar. Affärsmännen utbyter sedelbuntar. Säkerhetsvakten gör ännu en snabb anteckning. Flygvärdinnan höjer på ögonbrynen och backar långsamt bort.
En kameraman närmar sig, zoomar in på väskan. En reporter med mikrofon i hand dyker upp: “Vad blir nästa objekt? Håll i er, kära tittare!” Han sträcker fram mikrofonen mot mig. “Några kommentarer?”
Jag sväljer hårt. Planet går om tjugo minuter. Och jag har knappt börjat packa.
“Gate closing for flight SK183 to Athens in twenty minutes. hörs en röst över högtalarna. Jag känner paniken stiga som en lavin. Om jag inte får ihop det här nu kommer jag aldrig hinna till gaten.
Jag börjar kasta ut saker på golvet på måfå: en rostig visp, en gammal madrass, en halv cykel (var är framhjulet?). Det känns som om väskan lever. För varje sak jag slänger ut tycks två nya dyka upp. Vad är detta, en bottenlös källa av onödigheter?
Final call to passengers for flight SK183 to Athens. Gate is closing…
Jag stirrar på väskan. Den stirrar hånfullt och skadeglatt tillbaka – eller, det känns i alla fall så.
Jag står där, tiden rinner ut, och jag måste välja. Vad gör jag? Vilken väg tar jag nu?