
Ragged Citys bakgator sträcker sig som en labyrint av skumma gränder och undanskymda passager. Gatlyktorna flimrar osäkert, och luften är tung av rost, dofter av gammalt papper och fuktig sten. Jag har gått vilse här förut, men den här gången är det annorlunda. Något drar mig framåt, som om en osynlig kraft leder mig fram.
Framför mig, en sliten träskylt, texten sedan länge utsuddad, som hänger snett över en smal dörr. Jag tvekar. Dörrhandtaget är kallt mot min hand, men dörren svänger upp med ett knarrande.
Jag kliver in.
Rummet jag möter är en värld av skuggor och mysterier – lager av damm vilar över otaliga föremål, och i de mörka hörnen tycks tiden ha stannat. En uråldrig oordning råder här, som om inget rörts på hundratals år.
Det liknar ett antikvariat, men också en gammal övergiven allhandel, kanske till och med en kuriosakammare från en annan tid. Hyllor bågnar av gamla böcker, statyetter och maskiner jag inte känner igen. Persiska mattor ligger som öar på det knarrande trägolvet.
Men en tung, kvävande känsla av att någon vakar över mig dröjer sig kvar i rummets skuggor.

I ett dunkelt hörn står ett piano, täckt av lager med damm. När jag stryker med handen över locket och knackar lätt på träet, vibrerar hela instrumentet. Ett gulnat, slitet notblad hänger framför tangenterna. Pappret är utnött känns skört, som om det bär på många år av användning. När jag försiktigt skakar på pianot börjar—till min stora förvåning—tangenterna röra på sig själva. Musik fyller rummet med melodier som känns både bekanta och främmande, både uråldriga och nya, på samma gång.
På pianots lock börjar något formas.
Melodierna materialiserar sig till en levande skulptur i tre dimensioner. Färger och former virvlar upp ur intet, som om musiken själv skapar ett konstverk i tiden. Strukturen rör sig långsamt i takt med de rytmiska tonerna, förändras och vecklas ut som levande väsen, i en sakral dans och en symfoni av auditiv magi.
Jag häpnar, men min nyfikenhet har nu övervunnit min rädsla.

Jag lyfter vidare på en antik väggtelefon, vackert snidad i mörkt trä. När jag lyfter luren hör jag ett ovanligt knastrande, som om ljudet inte kommer från denna värld. Viskningar, ljud som inte hör hemma här, fyller rummet. I luren är det som om någon lyssnar tillbaka—röster som inte riktigt går att förstå men som känns… nära. Jag får en plötslig känsla av att detta inte är en vanlig telefon, utan något annat—en länk mellan världar, där kommunikation sker över gränser som vi i vakenheten uppfattar som oöverstigliga. Plötsligt dyker ett dess konstiga namn upp i mitt sinne, som om det materialiserats från tomma intet: It is a … Psychophone.

Jag fortsätter min upptäcktsfärd och öppnar en golvlucka. Jag förväntar mig att se träbjälkar och trappor som leder ned mot ett mörkt källarutrymme. Men under luckan avslöjar sig en helt annan verklighet—där breder en enorm skattkammare ut sig, fylld med ovärderliga föremål: guldmynt som glimmar i det svaga ljuset, juvelbeströdda dolkar, glänsande rustningar och tunga smycken. Jag ser ringar, kedjor, kristaller och artefakter i en virvel av kaos, men ändå med en skrämmande skönhet. Synen är så överväldigande att den nästan får mitt sinne att tappa fotfästet.
***
Jag går djupare in i rummet, men snart börjar känslan förändras. Den magi jag tidigare kände, den förundran och fascination som fyllde mig, börjar långsamt försvinna och ersättas av en växande obehagskänsla. Luften känns tyngre, skuggorna djupare, och en kyla sprider sig längs ryggraden.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som har förändrats, men jag vet att jag inte längre känner samma lockelse för dessa föremål. Något har förlorat sin glans.
Jag lyfter locket på en urna. Ur dess djup väller vågor av skratt fram. Hånfulla och föraktfullta skratt som ekar i rummet och bara ökar i intensitet. Det är som om några där inne verkligen vill mig illa. Jag slår snabbt igen locket, men känslan av obehag kvarstår—nu känns det som om hela rummet har förändrats, som om objekten själva har vänt sig emot mig och blivit fientliga.

Hjärtat dunkar hårt. Paniken växer inom mig, och jag vill bara springa därifrån.
Men då ser jag det värsta av allt!
På pianot, där nyss vackra skulpturer dansat i harmoni, förändras nu skådespelet. En obehaglig form framträder, någon jag känner igen—ansiktet på den mest ökände av Överherrarna!
Det är argsint ansikte, som om det stirrar på mig med full avsky. Jag ser hur läpparnna formas till ett skrämmande leende. Det onda leendet följs av en röst, men inte i form av ord – mest som känslor av hot. En förvissning om att nu är jag fast och att ingen väg ut finns. Jag hör det klart i mitt sinne: “Nu har jag dig, lille vän. Du kan inte fly.”
Fruktansvärd panik griper mig. Mitt hjärta slår så hårt att det känns som om det ska spränga bröstkorgen. Svetten rinner längs ryggen medan jag står där, paralyserad av skräck inför Överherrens förvridna ansikte. Den hotfulla närvaron tycks fylla varje skrymsle av rummet, tränga in i varje por av min hud.
Men mitt i den överväldigande rädslan känner jag något annat växa fram – en gnista av… klarhet.
Tiden tycks stanna upp. I detta ögonblick av kristallklar medvetenhet ser jag tre vägar framför mig:
- Vägen till uppvaknande. Släpp taget om drömmen. Låt medvetandet glida upp mot ytan, vakna i din säng och återvänd till vardagens trygghet. Men vet att både panikens och förundrans minnen från denna natt kommer att blekna bort som morgondimman.”
- Den inre vägen. Låt ditt andetag bli djupare. Känn hur spänningen sakta släpper i dina axlar. Låt dig sjunka tillbaka, som när man glider ner i varmt vatten. Låt dig sväva in i drömmen igen, bortom rädslan, tillbaka till magin. Kanske finns där en annan sanning, om du bara vågar släppa taget?
- Vägen ut i natten. Spring ut i Ragged Citys labyrinter. Vem vet vad som väntar i dess skuggfyllda gränder? Vågar du?
Vilket väg väljer du?
Själv, gjorde jag snabbt mitt val.

När jag glider in i min dröm igen, har rummet återigen förvandlats. Den här gången verkar det ha tagit formen av alla mina egna kreativa projekt, mina intressen, forskningar, studier och erfarenheter. En salig känsla griper mig, en stark längtan och en djup nostalgi, som om en djup önskan har uppfyllts. Jag har hittat hem.