
Det började med en enkel idé: att ta sig hem. En så grundläggande mänsklig handling, en självklarhet i det vakna livet – att röra sig från en plats till en annan, att orientera sig genom välkända gator. Men här var inget välkänt, och jag förstod snart att varje steg jag tog ledde mig djupare in i en stad som vägrade släppa taget om mig.
Förorternas gränder var aldrig menade att vara enkla. Smala passager mellan slitna hyreshus, gångvägar som krökte sig som om arkitekterna varit fulla vid ritbordet. Här och där en trappa som ledde till en bro över ingenting, en dörr som verkade ha glömts bort. Men det borde ändå ha funnits en ordning, någon slags inre logik i stadsplaneringen. Jag gick, jag svängde, jag försökte återvända samma väg jag kommit – men nej, det gick inte. Där fanns inte längre någon väg tillbaka.
Jag stannade. Första gången, en enkel tvekan. Andra gången, en kallare känsla av att något inte stämde. Tredje gången – ren frustration. Jag såg mig omkring. Lampor blinkade, någonstans i fjärran hördes ett svagt motorljud, men staden kändes plötsligt för stor, för djup. Gatorna var fysiskt närvarande, deras asfalt fanns under mina fötter, husens fasader hade sprickor och flagnad färg – och ändå var de som en kuliss. Och värst av allt: jag kom tillbaka till platser jag redan varit på. Gång på gång tycktes jag passera samma flimrande neonskylt, samma rostiga räcke, samma trasiga gatlyktor. Jag gick i cirklar. Ju mer jag försökte ta mig framåt, desto mer fastnade jag i en stad som bara existerade för att jag skulle gå vilse i den.

En ny tanke började smyga sig på. Det var inte bara att jag gick vilse – jag hade varit med om detta förut. Inte en gång, utan många gånger. Den krypande känslan av déjà vu blev allt starkare. Jag kände igen känslan – den alltmer kvävande desorienteringen, det hopplösa försöket att orientera sig och bara bli ännu mer vilse. Hur kunde det vara möjligt? Jag hejdade mig mitt i steget, lät frågan eka i huvudet.
Var detta kanske bara en dröm?
Tanken fick mig att tveka. Om det verkligen var en dröm, borde jag kunna bevisa det. Det fanns olika sätt att testa – jag kunde försöka trycka ett finger genom handflatan eller hoppa och se om gravitationen betedde sig som den borde. Men den säkraste metoden av alla var att läsa en text, titta bort och sedan läsa den igen.
Jag lyfte blicken – och där var den. Den flimrande neonskylten. Orden lyste svagt i mörkret, men redan nu verkade de osäkra, som om de inte var helt fasta i verkligheten.
Jag fokuserade blicken och läste: S T O C K B R A I S S E.

S T O C K B R A I S S E. Vad det nu kunde vara för språk och vad det kunde betyda. Jag memorerade orden och tittade bort några sekunder.
Sedan tillbaka.
Inte bara bokstäverna, hela skylten had ändrat sig! Den satt nu vertikalt mot en husfasad och bokstäverna flöt samman, som om de var gjord av rinnande bläck. Jag kisade för att fokusera. Nu stod där: S O R B R S S E.

Så detta är en dröm!
Och jag var livs levande vaken, inne i mitt eget undermedvetna!
Först kom häpnaden. Ett omedelbart, överväldigande “wow” – jag kunde knappt tro det! Jag stod där, mitt i drömmen, men helt och hållet vid vaket medvetande. En känsla av total frihet sköljde över mig, som om alla rädslor och frustreringar plötsligt rann av. Att ha gått vilse? Det var ett skämt nu, en ironisk fotnot i något mycket större. Jag var inte längre på väg mot något, kom inte från något bestämt – jag bara var. Jag kunde göra vad jag ville, gå vart jag ville, ta vilken väg som helst. Jag kände triumfen, den rena euforin av att ha lyckats – se, jag vaknade i drömmen till slut!
Jag lät blicken vandra över de förfallna förorterna och insåg att jag såg dem annorlunda nu. Det som nyss känts klaustrofobiskt och ogenomträngligt var nu bara kulisser, ett landskap jag kunde röra mig genom med lätthet. Jag visste att detta var en dröm, och med den vetskapen fanns inget att frukta.
Jag kände hur gravitationen inte längre hade något verkligt grepp om mig – en lätthet i kroppen, en svävande känsla som antydde att om jag ville, kunde jag lyfta från marken. Det var en hissnande insikt, en triumf som sträckte sig bortom alla tidigare gränser.
Jag böjde lätt på knäna, redo att skjuta ifrån och sväva upp över husen. Jag föreställde mig hur jag skulle lyfta, hur den stadiga marken skulle släppa taget om mig, hur världen där nere skulle bli mindre och mindre medan jag steg högre upp, fri från alla begränsningar.
Men just i det ögonblicket rörde sig något i ögonvrån. En figur, knappt mer än en skugga, lunkade över gränden mittemot. Först obemärkt, en del av det drömska flödet, men när den kom närmare ljuset började den kännas bekant.
Det var gestalten jag hade mött i flera av mina drömmar. En luffare, alltid åtföljd av två morrande, härdade gathundar med lysande, vaksamma ögon. En misantrop, en skugga av stadens undangömda vrår, någon jag visste höll sig undan men ändå verkade finnas överallt.
“Ah…” tanken slog mig som en blixt. “Det är ju The Troglodytes, luffaren jag ofta stöter på.”
Vilket tillfälle detta var! En möjlighet att faktiskt närma mig honom, att försöka förstå hans väsen. Jag släppte min tanke på att lyfta från marken och tog istället ett steg framåt, mot honom. Hans närvaro var skrämmande, men inte på ett hotfullt sätt – snarare som en kraft som krävde avstånd, en som höll världen på armlängds avstånd. Ändå bestämde jag mig för att bryta den osynliga barriären och börja ett samtal. Trots den oro hans närvaro väckte fanns en gnagande misstanke – kunde han vara mer än en ensam vandrare? Kanske, om jag närmade mig honom på rätt sätt, kunde han visa sig vara en vägvisare i drömmarnas värld.
Jag började närma mig honom med raska steg, hela tiden fullt medveten om att jag var inne i min egen dröm.
